Ibland, men bara ibland, så gillar jag faktiskt mitt mobila bredband. Grunkan (även känd som USB-modemet) må sitta som en missbildad utväxt i en av mina portar men den förser mig i vilket fall med den absoluta nödvändighet vi känner som internet. För jag behöver mitt internet.

Det är rentav bissart hur beroende jag/vi har blivit av tillgången till sajberspäjs. Det känns som om armarna trillat av närhelst jag tappar min uppkoppling. Därför tyckte jag att ett mobilt bredband, det skulle jag så klart ha. Nu kan jag ha internet överallt. Om jag tar med min laptop det vill säga. Och adapterna förstås, för laptopeländet lapar en del ström. Och modemet så klart. Sen ska jag ju hitta någonstans att sitta också. Typ bibloteket eller ett café. Där det redan finns gratis internet. Vilket också gäller för resten av Göteborg om man är villig att tjuvåka lite. Ovärt, USB-modem be thy name.

Idag använde jag mig det däremot på en bilresa mellan Göteborg och Värnamo. Signalstyrkan klättrade förvisso värre än en kokainstinn spindelapa, men nog hade jag kontakt hela tiden. Det kändes lyxigt. Lite Jet-Set. Så jag gillar nog ändå mitt modem. Lite grann i alla fall. För nu kan jag ju effektivisera min rese tid med att kanske inte just jobba men kanske läsa webcomics…..och spela lite Excite bike?

. Ganska värdelöst också eftersom jag inte satt och jobbade utan istället bläddrade web comics, bloggsurfade och youtubade. Men jag hade ändå kunnat tänka mig ett liv med det. Ni vet buissness folk som sitter på sina tåg, båtar, flygplatser med pressveck och mobiltbredband. Fast kanske egentligen inte för att det känns Jet-set. För att jobba 60 timmar i veckan, jämnt vara svettig och krocka med någon vägg i en nära framtid verkar inte fullt så glamoröst. Fast det kanske det hade varit värt för att berättiga att man lägger 200kr i månaden på något som för det mesta är gratis.